Ilskan har lagt sig. Nu finns bara besvikelsen kvar. Att du inte förstår? Att du kanske inte känner lika? Att du tycker jag är gnällig då jag bara vill att du ska förstå att JAG faktiskt saknar dig. Är inte de normalt? Vore de inte mer onormalt ifall jag inte gjorde de?
Kan du inte bara säga: Jag lovar dig att i helgen är de vi!
Istället för att muttra ett mm och att jag ska behöva hota att åka hem och inte komma tillbaka på en hel vecka för att du ska fatta att jag är upprörd och menar allvar.
Antingen är jag i Krokom eller i stan i helgen. Känns inte bra att inte veta att jag SKA vara i stan. De ska väl vara de självklara? Jag ska väl inte behöva oroa mig, eller?

Den här gången kände jag att du gick för långt. Att du utnyttjade att jag är snäll och alltid säger ja. Du lovade mig och då håller man de. Fast du kanske inte saknar mig som jag saknar dig? Du kanske inte behöver vara nära mig som jag behöver vara nära mig? Du kanske helt enkelt inte bryr dig...

De här är inget skämt och jag är ingen gnällig flickvän! Jag är en j*vligt snäll och bra flickvän! Och de ska du banne mig veta! Åker jag till Krokom kan du inte bara komma och smöra in dig. För jag menar allvar den här gången!
Vad jobbiga vissa dagar ska vara... Trodde det skulle bli en fredag vi båda längtat till, men hade tydligen fel.